Mitt liv i Wrocław, kapitel 032 – vågade skär
När man blir pensionär och dessutom flyttar till ett annat land infinner sig kanske den lömska tanken att liksom vilja skapa sig ett nytt liv med förändrade, mer intressanta vanor, eller i värsta fall tillägna sig mer hälsosamma aktiviteter. Det är en illusion, det förstår var och en. Du kan inte bli en ny person plötsligt, ens personlighet förändras inte på några månader efter drygt sextio års formgivning, lika litet som att jag numera talar flytande polska.
Å andra sidan är det ju inte fel att vilja prova på lite nya saker, även om det förefaller så mycket enklare att enbart vidareutveckla sina redan väl etablerade ovanor. Jag har aldrig varit rökare eller snusare, men det slog mig, när jag såg så många polacker vejpa och svepa in sig i små eteriska moln, att också jag kanske kunde ägna mig åt detta. Det finns onekligen sorter som doftar gott, exotiskt kanske, och lite nikotin i blodomloppet skulle antagligen inte vara så illa för mina slumrande synapser. Men jag insåg att denna aktivitet nog ändå inte var utan hälsorisker, så jag har valt att avstå från detta nöje – än så länge.
Jag funderade en kort period på att bli biljardhaj. Men efter ett par träningstillfällen med dålig bollprecision, bristande entusiasm, samt vissa tveksamma omkostnader i samband med aktiviteten, valde jag bort även denna karriär.
Ny idé: förra veckan inhandlade jag ett paket med många olika sorters Yerba Mate. Jag har druckit mate några gånger tidigare i mitt liv, men inte precis fastnat för det. Även dryckeskalibass och särskilt silande sugrör – bombilla – ingick i paketet. Vore det möjligt, tänkte jag, att lära sig att älska denna koffeinfyllda, något beska sydamerikanska dryck och dess kultur? (Yerba Mate har för övrigt en förvånansvärd koppling och starkt fäste i Polen – se t ex denna video: Why Poland Became Europe’s Yerba Mate Capital?) Jag provat tre av sorterna hittills, och jag konstaterar att det nog handlar om ”acquired taste”, att det tar ett tag innan man börjar uppskatta drycken till fullo. Låt oss ha lite tålamod, så att smaklökarna anpassar sig…
Nu kommer vi fram till vad som faktiskt redan är och kommer innebära ett lite oväntat men utan tvekan livfullt nytt inslag i min tillvaro och hädanefter ett vitalt tillskott till min akrobatiska repertoar. Jag har nämligen inhandlat mig att par rullskridskor. Jag har tidigare nämnt att det är en populär aktivitet här i trakten, både som nöje, träning och som transportmedel. Cykelbanorna i det flacka landskapet är idealiska för ändamålet. Jag köpte också ett par coola skyddshandskar, så att jag kan välkomna asfalten på ett mer vänskapligt sätt om den skulle få för sig att närma sig mig på ett hastigt vis. Cykelhjälm på är också ett klokt drag. Men armbågs- och knäskydd är för de räddhågsna. Jag var ju för guds skull en gång i tiden ishockeymålvakt. En plockhandske samt en målvaktsklubba var allt jag behövde som skydd… Man påstår att en ishockeymålvakt bör vara lika bra på skridskorna som en utespelare, men det är nog sällan fallet ändå. Åtminstone gällde det inte mig. Men jag var ändå rätt duktig, så länge jag svängde åt vänster… Vad jag hur som helst kan konstatera är att känslan på rullskridskor är mycket lik mina erfarenheter av vanliga skridskor (och målvaktsvarianten). Takterna sitter i, som man säger, efter alla år, och de flesta av benmusklerna är intakta. Balansen finns ännu där dessutom, vilket är en fördel.
På Youtube finns en uppsjö instruktionsvideor i ämnet, från nybörjare till avancerat. En bra start är att lära sig att kunna stanna utan att ta till den drastiska metoden att falla pladask. Det finns en del olika sätt att minska sin hastighet och bromsa in, och efter tre utflykter på rullskridskorna inser jag att det är bra att behärska flera av dem. I en instruktionsvideo gavs för övrigt förslaget att man bör lära sig att falla på rätt sätt. Det är säkert ett gott råd. Man utvecklas knappast i sina färdigheter om man inte då och då faller omkull. Jag har ramlat ett par gånger hittills (vilket betyder att jag gör framsteg), men harmlöst i låg hastighet, utan skador. Konsten är att falla från låg gravitationsnivå, samt graciöst. Men, viktigast av allt, vid tillfällen då ingen filmar ens eskapader.
Att mina många år på ishockeyrinken under ungdomen en dag långt in i framtiden – fyrtio år senare! – skulle skänka mig möjligheten till denna givande sysselsättning vore nog svårt att föreställa sig. Trevligt att livet fortfarande kan överraska positivt.
