Gitarr, Musik & Youtube
Någon gång i slutet av 60-talet vann min mamma på bingo, och som vinst valde hon den gången en stålsträngad gitarr i mindre format, förmodligen med förhoppning om att jag en dag skulle börja spela på den. Den hängde nog mest på väggen under några år innan jag började klinka på den (ånej, inte “klinka” – ekvilibristisk virtuositet redan från första början, naturligtvis). Det dröjde ytterligare ett antal år innan jag kunde köpa en enkel elgitarr och det blev mer intressant för mig. Jag spelade alltmer för vart år, särskilt efter att jag funnit mitt favoritband Blue Öyster Cult och jag gjorde tappra försök att lära mig deras riff (genom att spela LP-skivor på vår Lencos 16 Rpm). Jag fortsatte att spela år efter år, och kunde väl inte undvika att göra vissa framsteg under tiden…
Låt oss snabbspola livet (“let’s cut to the chase”) fram till min sextioårsdag för fem år sedan. Jag hade inför tilldragelsen bokat mig en flyktresa ända till Sri Lanka. Denna blev tyvärr omöjlig att genomföra p.g.a den rådande covid-hysterin. Bokade därefter i stället resor till Teneriffa respektive Gran Canaria, som också de i tur och ordning blev inställda på grund av restriktioner. Vad gör man i den situationen? Jo, man bestämmer sig förstås för att starta en Youtubekanal för att där våghalsigt publicera covers på Blue Öyster Cult-låtar (eftersom mycket få andra hade gjort det), lektioner, samt andra saker jag tycker om att spela, som diverse bluesalster samt även några egna kompositioner. Så min första video lade jag upp just på min födelsedag – “Dominance and Submission”, vilken kanske i alltför hög grad skvallrar om mina intressen.
Att regelbundet publicera gitarrvideor (det rör sig nu om uppåt 120 st.) har varit riktigt välgörande för min utveckling som gitarrist. Man bestämmer sig för att lära sig en låt, och för att inte behöva skämma ut sig helt krävs det en hel del övning innan man trycker på inspelningsknappen. Man får efterhand också en avsevärt bättre förmåga att luska ut hur låtarna faktiskt ska spelas (nästan aldrig finns det tabulatur till hjälp), och man lär sig att “producera” materialet ljudmässigt. Ibland höjer jag ribban kanske lite för högt för mig själv, men med disciplin, träning och tid brukar det bli bra resultat till slut.
Så jag behöver inte skämmas för mig. Jag tänker mig faktiskt fortfarande (jag ger inte upp) att jag en dag ska kunna lära mig spela detta instrument.