Mitt liv i Wrocław, kapitel 030 – cykeltur mot det okända
Många aktiviteter på stan denna helg, varav jag inte bevistat någon. Jag förstår sedan förra året att Wroclaw den första helgen i maj fylls av turister, de flesta från andra delar av Polen. En långhelg då många gör en liten resa. Nu är jag ärligt talat inte så förtjust i att trängas bland turister. Förra året deltog jag i det årliga gitarrevenemanget, då vi slog världsrekord i deltagare. Föga förvånande att man i år – utan min medverkan och moraliska ledstjärna – inte lyckades komma upp till förra årets rekord på 8122 personer.
Men söndagens 27 grader och molnfritt lockar mig till en längre cykeltur. Jag kanske stöter på något dramatiskt att sedan skriva om i min beryktade och unisont hyllade blogg? För att möta äventyret måste man emellanåt infinna sig på plats. Ger mig av vid elva-tiden, först kompassriktning norrut en bit, sedan österut, mot floden. Men jag hade inget egentligt mål i åtanke.
Ibland behöver man avvika från välkända rutter för att uppleva nya vyer – och då menar jag denna gång bokstavligt talat, inte metaforiskt. Jag övergav därför snart den fina bekväma cykelbanan, passerade en frisbeebana och snirklade iväg på en grusväg mot en okänd trakt varifrån få har återvänt levande eller med förståndet i behåll… Vägen var nu belagd med gammal, rustik kullersten, vilket inte gör någon cyklist lycklig. Men vem säger att färden ska vara komfortabel? Snart övergick leden till en än mer primitiv skogsväg med djupa hjulspår att navigera mellan. Vid en vattenreservoar dök en skylt upp, som förmodligen förmedlade något viktigt, men ovanför min språkliga nivå. Jag tvekade om jag skulle cykla vidare. Allemansrätten är inte gällande i dessa trakter. Men i samma ögonblick kom faktiskt en annan cyklist förbi mig i samma riktning, så djärv som jag är fortsatte jag en bit efter honom. Några minuter senare tog jag ändå beslutet att vända tillbaka. Skälet var helt enkelt att jag inte hade några förnödenheter med mig, inte ens någon vätska att dricka i värmen. Undermåligt utrustad med andra ord för en vecka i vildmarken. På återvägen upptäckte jag fina platser invid flodbanken som jag kan återkomma till en annan dag.
Första mötet med civilisationen igen blev med en av de många beach-barer med solstolar som kantar Odra på sommaren. Menyn lockade med många sorters öl och diverse drinkar, men då jag är karaktärsfast och framför allt medveten om att jag hade en mil att cykla tillbaka hem valde jag att avstå denna gång. För övrigt kommer min syster och hennes man på besök nästa helg, så det blir ett passande tillfälle för stranddrinkar, kanske efter en tur med trampbåten…
Vilade en stund på en enklare uteservering intill Hala Stulecia, den kända evenemangshallen från 1913. Åt en kringla och drack lite vatten innan jag återvände söderut, antagligen en dag klokare.
