Mitt liv i Wrocław, kapitel 028 – Vintern är över
Jag tror inte jag ska behöva äta upp denna bedömning. Det kan bli förstås komma kallare perioder igen, men jag förkunnar härmed den Wroclawianska vintern som officiellt avslutad, den kallaste på många år här. Men för mig, denna vinter, inte mycket att orda om, särskilt inte om man jämför med vad Sverige har fått uthärda.
Kanske kan jag ändå klandra den långvariga kylan för den lättare hosta och snuva jag dragits med nästan ett par månader. Som en följd av detta fick jag till slut lock i vänster öra, en liten waxpropp. Måndagen bjöd på angenämt väder, drygt tio grader och sol, så jag tog en tur till city och gjorde först av allt ett besök till ett apotek. Jag förklarade på stapplande polska att jag hade lite öronproblem och behövde något medel för att få bort waxet – mobilens översättning föreslog ordet “woskowiny” och butiksbiträdet tycktes förstå. Han tog fram ett par produktförslag och övergick för sin del till stapplande engelska så jag skulle kunna begripa bättre (än polska), och jag gick strax därifrån med en öronsprej för att lösa upp mitt problem. Jag vandrade vidare, ut i (låt oss kalla den för) vårsolen och tog en stillsam tur utefter den gamla trivsamma stadspromenaden utmed kanalen. Jag fann till slut en tilltalande bänk för att koppla av lite i solskenet. Då jag skulle slå mig ned insåg jag att jag inte längre hade min mobil på mig. Hur många gånger jag än kände efter i alla tänkbara fickor dök den inte upp. Mobil borta. Jag tror ni alla håller med om att det är ganska irriterande när det händer. Vilka konsekvenser innebar detta, tänkte jag, att ha förlorat mobilen? Var det dags att få panik? Nej, inte ännu, det föreföll förhastat. Jag hade ju inte varit någon annanstans än på apoteket, insåg jag. Apoteket hade varit av äldre modell, med ett antal små kassor med glasvägg, och framför varje kassa fanns för kunden en liten hylla, att kanske vila sin lilla handväska på, eller att där lägga sin mobiltelefon med risk att glömma kvar den. Någon handväska hade jag inte haft med mig, men jag mindes att jag faktiskt lagt mobilen just på den platsen medan jag studerade den obegripliga texten på öronprodukterna. Så under den sju minuter långa joggingturen tillbaka till apoteket hyste jag gott hopp att återfå min mobil. Jodå, när jag utan att visa någon synlig oro klev in i butiken igen kände expediten genast igen mig. Han log och överlämnade min mobil. Jag tackade honom hjärtligt och förde ett menande finger mot min panna. Jag förklarade att man blir disträ och tankspridd av att ha wax i örat, det är allmänt känt. Han verkade inte begripa svenska, men det var uppenbart att han höll med mig.
Nu, i slutet av veckan, har vädret bjudit på generösa 18 grader och sol både fredag och lördag, och jag var en av de särskilt inbjudna. Troligen inte så vanlig temperatur här i februari, men välkommet. Igår, lördag, fick jag därför möjlighet att ta ut cykeln för årets första tur. Den tycks ha klarat vintern bra på balkongen. Jag var förstås inte ensam om att ta en cykeltur denna dag. Många hundra Wroclaw-bor passade på och åtskilliga andra för sin del valde att dra på sig rullskridskorna. En mängd familjer vandrade i parkerna, jag såg till och med folk som spelade badminton med god teknik (som jag aldrig lyckats förvärva). Det var ändå bara en dryg vecka sedan det var snötäckt.
Vad sa du? Tack för att du frågar. Tyvärr, efter öronwaxbehandling hela veckan, har jag ännu lock i vänsterörat. Det får konsekvenser, ska ni förstå. För närvarande har jag i min polskakurs på nätet som uppgift att berätta litet, på polska, om mina vanor vad gäller klädinköp, föredragna färgnyanser osv. Det är förstås ett spännande ämne, men mina modiga, slaviska, erkännanden om min chockerande klädsmak underlättas inte av att jag knappt hör vad jag själv säger. Men vad vi har att göra med här är kanske något psykosomatiskt, ett klent försök till undanflykt? Nej, jag vill inte lyssna på det örat…
