Mitt liv i Wrocław, kapitel 020 – Höstmeditation

En riktigt mild dag utlovas, och jag bestämmer mig för att ta buss plus spårvagn till stadens största parkområde på norra sidan – Szczytnicki park. Jag ser fram emot en sann höstpromenad i skogsparken. Räkna löven! Jag klev av på station Chopin intill parken, och upplevde verkligen omedelbart den mättade doften av skog slå emot mig. Jag började promenera omkring på gångarna, ibland genom drivor av färggranna löv och andades djupt in den mättade, lätt söta aromen. Tänk om det vore möjligt, tänkte jag, att samla in och spara, kanske i en jättelik ballong, denna välgörande luft och använda hemma då och då som ett slags helande doft-spa… Men det var förstås helt gratis och i överflöd i parken. Tanken på att räkna löven gav jag dock snart upp, uppgiften föreföll mig plötsligt övermäktig, åtminstone medgav jag att jag just idag saknade förmågan.

Jag hade inget mål egentligen, jag vandrade runt, fram och tillbaka åt skiftande håll så att jag snart tappade greppet om väderstreck och riktning. Men det var väl just denna meditativa vandring som var målet. Och när jag då och då tog upp mobilen för att ta något foto insåg jag samtidigt att detta också avbröt och störde mitt rofyllda sinnestillstånd. Att spana efter lämpliga fototillfällen var utan tvekan destruktivt för vad jag ville uppnå.

Men vad ville jag faktiskt uppnå? Och var det ens lagligt? Jag menar, är det inte lite subversivt och omoraliskt att bara spatsera omkring i en park på det viset, nästan helt utan funderingar, och inte för stunden bekymra sig om den världspolitiska scenen med politiker som gör allt vad de förmår för att förgöra Europas nationer och folk? Ånej, det är fullt tillåtet och kanske rentav en moralisk motståndsrörelse, fastslog jag, ett uppfyllande av ett slags “kategoriskt imperativ” rentav. Apropå det, jag vet inte varför, men var gång jag hör talas om Ursula von der Leyen tänker jag osökt på denna tyska 1700-talsfilosof…

Men som sagt – det var ju sånt jag inte ville tänka på under min promenad i det generösa parkområdet. Som pensionär har man, får vi anta, fullt godkännande att emellanåt slå sig ned på en bänk, dricka av sitt termoskaffe, äta en smörgås och betrakta ett par ekorrar kila runt bland löven. En ovanlig, knastrande fågelsång ovanför mig… Med min omfattande ornitologiska kunskap förstår jag omedelbart att det rör sig om en svart rödstjärt, en flugsnappare som är sällsynt i Sverige. Också en av dessa fantastiska appar i mobilen kan vara till hjälp att identifiera naturens under.

Ett duggregn gör entré, men eftersom det är vindstilla och temperaturen är så mild gör det inget. Det är dock dags att sträcka på benen. Jag fortsatte långsamt men med gott självförtroende genom ett mer strukturerat parkområde i riktning söderut, mot city. Men min känsla av att ägna mig åt någonting “improduktivt” och smått otillåtet dröjde kvar. Kanske var det enbart något slags önsketänkande. Jag är nog trots allt inte mycket till Una-bombare.

Klockan 15.00, efter gångna 14000 steg, hade jag passerat förbi Gamla stan och klev in på en trevlig servering nära kanalen samt den trivsamma stadspromenaden, omgärdande den äldre stadskärnan, som uppfördes under 1800-talet, där tidigare stadsmuren var belägen innan Napoleon kom på besök och såg till att riva den. Lite varm glögg passade utmärkt som avrundning på en fin dag som också gjort mig en hel dag klokare.