Mitt liv i Wrocław, kapitel 023 – valmöjlighetens svindel

Några dagar med lättare förkylning, lite klädsam hosta. Men min husdoktor vill gärna ha något att göra och rekommenderar därför mig en längre promenad för att komma igång igen, starta upp maskineriet. Så när jag mitt på dagen såg att solen hade kommit fram klädde jag på mig ordentligt och begav mig ut i tron att det ändå skulle kännas lite kyligt. Men det var vindstilla, 7-8 grader och nu så gott som blå himmel, med andra ord riktigt angenämt. Kompassriktning mot “min” park – Park Brochowski.

Jag vet inte hur vädret normalt brukar vara här i Wrocław i december. Jag anlände hit i slutet av januari, då var det rätt kallt med åtskilliga minusgrader om nätterna. Jag vet att Stockholm har haft flera veckor av murrigt, mulet, regnigt väder och knappt alls någon synlig sol. Men här har solen visat sig en hel del, åtskilliga dagar med klarblå himmel och några plusgrader. Man ska också komma ihåg att solen här tar sig högre upp på himlavalvet och att solnedgången vid den här perioden på året är en timme senare jämfört med Stockholm. Jag är nu en sån som uppskattar solen.

Så det blev en angenäm, vederkvickande vandring till parken, för att där vandra runt kring dess små kanaler och dammar med en mängd vitala änder – vilka jag ju får officiell tillåtelse att börja mata från en bänk när jag väl, om någon vecka, blir folkpensionär. Ack, det ordet minner om ett svunnet Sverige… Numera vill ju staten inte gärna att man går i pension, helst bör man arbeta så länge som det är fysiskt möjligt för att bidra till den krympande statskassan. Nå, räkna inte med mig.

Fick för övrigt nyligen en helt oväntad present. Förra hösten, då jag roade mig med att fylla i diverse “blanketter” inför min förestående flytt till Polen, skickade jag in lite kompletterande information om arbeten jag under några år på 90-talet utförde för landstinget. Kanske kunde detta medföra några extra pensionsslantar, tänkte jag. Sedan dess har jag inte haft en tanke kring detta. Men nu, för att jag denna månad fyller 65, har jag plötsligt tilldelats ett dugligt engångsbelopp från KPA-pension. Mycket välkommet – en rejäl överraskningsjulklapp från mig själv. Känns nästan oförtjänt, men jag har ju faktiskt arbetat in detta en gång i tiden – även om det nu var i mitt förrförra liv.

Fast i detta skede av dramat träder en mystisk, besvärande skugga in på scenen. Dessa pengar, detta oförväntade extra tillskott i kassan, de bränns i fickorna, de måste väl användas på något vis, eller hur, särskilt som det stundar juletider. Men vad tusan ska jag handla? Det är inte i egentlig mening något jag akut behöver. Och jag är inte heller någon upplyst, själsligt omvänd Scrooge, jag har inga planer på att skicka iväg en mängd julklappar till släktingar Sverige – jag är hemskt ledsen, men ni klarar er mycket väl utan mina felvalda presenter… Men jag beger mig iväg till stora butiken Kaufland och inbillar mig att jag ska fylla ett par stora kassar med diverse spännande maträtter och drycker. Men vad sker när jag kommer in i butiken och spanar runt på hyllorna och inser att nästan allt är sånt som jag skulle vilja prova på – allt. Det är verkligen inte som på ICA där mitt sinne lätt kan sålla bort det mesta; 80 procent av utbudet är sånt jag känner till och enkelt kan avstå ifrån. Här i Wrocław-butiken är snarare 80 procent okänt för mig och av intresse, ofta lockande. Även i de fall då matvaran är snarlik utbudet på ICA, kan jag omöjligt veta vilken produkt är att föredra framför någon annan. Jag saknar nu helt den erfarenhet ett helt livs besök på svenska livsmedelsbutiker har skänkt mig. Denna professionella livsmedelskunskap går ju inte bara att Google-översätta hit. Jag står vid delikatessdisken och – stackars mig! – jag ser framför mig ett femtiotal olika skinksorter stirra på mig, och de viskar alla samma sak: “Välj mig, välj mig!” Men herregud, hur ska jag kunna välja mellan er. Jag får yrsel, något av ett svimningsanfall. Jag kan inte välja. Och jag flyr ifrån disken och försöker ta några lugnande andetag. Nej, säger jag till mig själv, du måste inte nödvändigtvis handla skinka, det är okej. Jag vacklar vidare mellan hyllorna och överväldigas av femtiotusen varor som pockar på uppmärksamhet. Jag ger snart upp, jag fyller min korg med lite mjölk, korv, kefir, bröd och ost och går till kassan. Uppgiven, besegrad, tillintetgjord av alla valmöjligheter… Jag tror ni förstår mina existentiella, traumatiska upplevelser. Det är nog svårt att föreställa sig ett värre livsöde.

Men filosofiskt seriöst – kan det inte medföra ett bekymmer, att ha för många valmöjligheter? Hur lyckliga var inte polackerna till exempel på sextio- och sjuttiotalet, som hade bekvämt få maträtter att välja mellan, inte behövde grubbla över vilket politiskt parti att välja, vart de skulle flyga på semestern, eller tveka mellan vilka tevekanaler av propaganda att se på, styrt på avstånd av Sovjetunionens vänliga hand. Jag är förstås ironisk. Vi i Europa har haft många år av god ekonomisk utveckling, storartade möjligheter och liberalt frihetsrus. Ända tills vi fick nog av friheten, för jobbig att ta ansvar för, så att vi började lämna över de viktiga besluten till en ny skön Union – som tack och lov jobbar flitigt för att inskränka vår inbillade frihet, steg för steg befriar oss (vi, paddorna i kastrullen) från vår frihetssvindel och för att vi uppenbarligen om och om igen tänker fel tankar.

Men låt den danske filosofen Kierkegaard hjälpa oss på vår livsväg.
”Kierkegaard beskrev ångest som frihetens yrsel, en känsla av svindel som uppstår när man inser de oändliga möjligheter som friheten medför, vilket skapar en överväldigande medvetenhet om att ingenting är förutbestämt. Denna ”yrsel” är inte bara rädsla för att falla (som vid en brant klippa), utan en djupare existentiell ångest för själva förmågan att välja, att kunna överge sina egna bestämda vägar och istället skapa sin egen framtid, vilket kan leda till en paradox av både stor gåva och djup börda. Genom att konfrontera denna yrsel, istället för att fly den, kan individen uppnå självinsikt, kreativitet och personlig utveckling.”
Såja, det låter klokt. Så den livsuppgift som nu står framför mig är att åter våga mig till Kauflandbutiken och där modigt välja ut en lämplig skinka (eller möjligen fler) utifrån alla sorter, i sökandet efter, närmandet, en variant som åtminstone påminner om julskinkan från vår lyckliga barndom.
God Jul!