Mitt liv i Wrocław, kapitel 013 – 6 månader på rymmen
När vi var små besökte familjen Skansen några gånger. Det kändes alltid som ett tröstpris. Det var förstås till Gröna Lund jag och min syster ville, i synnerhet som det låg alldeles intill Skansen. Fast Gröna Lund var en lyx, jag tror knappast vi var där varje år.
Jag tycker om att se inhemska och exotiska djur, men visiter till djurparker är alltid något av en besvikelse. Djuren har fått besked om att man är på ingående, och de håller sig undan. Varghägnet är lika ödsligt på varje Zoo. Jag hade ärligt talat, för några dagar sedan, vissa förväntningar på Wroclaw Zoo som är rätt stort, också med Afrikansk avdelning inomhus i en väldig byggnad, akvarium samt terrarium. Kanske är det årstiden – få djur visar sig och då oftast på avstånd, alla verkar avlägsna sig… Fast vad skulle du göra om det kom en skock människor emot dig med höjda mobiler framför sig som lömska vapen. De är ju inte där för att mata dig, det är förbjudet. Nej, det har fullt upp med att mata sig själva medan de fotograferar och filmar de dåsiga djur som inte orkat gömma sig.
Det är en sällsam art som dominerar denna planet (eller tror sig dominera den). Tydligen kräver deras sävliga framfart ett regelbundet intag av hastigt tillagad och nedbrytbar föda i form av hamburgare, korv, pizza, chips, kakor, läskedrycker, bullar, glass… Förmodligen ser denna ras obesitet som finaste status, och de ser till att deras klädesplagg inte döljer för mycket av de skönt översvallande attributen. Nu ska vi nog inte föreställa oss att den polska rasen har ett särskilt försprång gentemot andra europeer (de personer jag ser vagga fram på gångarna på Zoo är inte desamma som far fram på cykelbanorna där jag bor), men beroendet av fast food är bekymmersamt. Det finns en mängd budfirmor som via cykelbud (oftast med elektrifierade cyklar) i skytteltrafik förmedlar nyligen tillagad bukfylla till personer som inte ens orkar ta sig till närmaste matställe eller butik.
Nej, polackerna är överlag inte särskilt fåfänga av sig. Det är förmodligen frigörande i vissa sammanhang, men en viss grad av fåfänga måste ändå bedömas som en god egenskap. Polska kvinnor är kritiska till polska mäns klädsmak.
Ja, jag har nu bott här i ett halvår – och är detta mitt domslut? Att polackerna är lite plufsiga? Vad mer? De är dessutom ibland lite buttra, de går inte omkring med breda leenden om dagarna. De är, kan man säga, seriösa och gör sitt arbete. Men detta var ju också ett karaktärsdrag jag kände till innan jag flyttade hit. Man kan ibland tycka att de kunde bjuda utomstående på lite mer charm och vara lite mer öppna för nya människor. Men jag klagar egentligen inte på deras kulturella mönster, för det skiljer sig inte så mycket ifrån det svenska sättet, även om vi kanske uppvisar en litet glättigare fasad. Och ärligt talat är jag personligen i hög grad som polackerna (om än inte för närvarande plufsig), så jag känner mig på sätt och vis väl hemma här. Jag behöver tack och lov inte gå runt om dagarna och ständigt fyra av mitt hollywood-leende, det spar jag för mina verkliga fans. Det känns faktiskt rätt avkopplande.
Vad mer kan jag klaga på? De älskar hundar, nästan varje familj, tycks det, har någon hund. Och mängden hundar gör att det tidvis kan bli litet väl mycket bjäfsanden och skällanden i kvarteret, något som kan vara störande när jag spelar elgitarr för grannarna.
6 månader i Polen! Blev det som jag hade förväntat mig? Jag vet inte exakt vad jag förväntade mig. Jag tänkte mig att det i vart fall skulle bli avsevärt trevligare än min tillvaro i Tumba och Stockholm. Men utfallet har blivit mycket bättre än mina förhoppningar, och detta trots att jag ännu inte har full pension (ack, låt mig åldras hastigare), att mina polska språkkunskaper är rudimentära och jag ännu bara känner ett par polacker här. Jag har faktiskt ingen brådska att knyta bekantskaper, det är inget problem för mig. Jag trivs alldeles utmärkt själv här. Sånt kommer att utveckla sig naturligt efterhand. Än så länge ser jag min tillvaro här som ett extra långt sommarlov. Men eftersom jag har en ganska begränsad ekonomi riskerar jag å andra sidan inte att tro mig vara på semester vecka efter vecka och förfalla i konstnärlig dekadans, även om jag så önskar. Jag är faktiskt rätt disciplinerad och utför mina dagliga göromål (ja, det är strax dags för lite polska glosor igen!). Dock kan jag emellanåt – som idag – unna mig lite prosecco på balkongen. Ja, en dag som denna är det väl en plikt!
Jag tror i vart fall att axelotlen i sitt grumliga akvarium på Wroclaw Zoo skulle avundas mitt liv. Men Cortázar kanske förstod bättre?
Hej Danne,
Nu hittade jag till din blogg, kul och inspirerande läsning. Nu kanske jag har bläddrat igenom dina inslag lite för snabbt men hur var det med återkopplingen på hur det går med polska språket du utlovade i april? Hur är det med löpningen, har du sprungit några lopp?
Haha, så trevligt att du hittade hit! Tackar.
Ja löften är förstås löften… Hm. I vart fall lockade du mig att författa en ny längre blogg, publicerad idag.
Hoppas att allt är väl! Du är förstås hjärtligt välkommen hit.
Semlan