Mitt liv i Wrocław, kapitel 017 – Elefanten i rummet

Låt oss bli lite allvarsamma och tala om elefanten i rummet – eller rättare sagt den elefant som inte alls finns här.

Jag kan lugnt säga att Wrocław är den stad av de städer jag besökt i världen där jag känt mig som mest trygg. Inte för att jag vanligen känner mig otrygg, men inte ens att vandra sent på kvällen på någon folktom gata eller dåligt upplyst park har på något vis känts oroväckande här. Man stöter inte på några hotfulla figurer eller gäng. På sin höjd kan man gå förbi någon harmlös alkoholist på en parkbänk. Yngre kvinnor från andra länder som arbetar här eller är på besök säger att de faktisk kan gå omkring på stan ensamma under sena kvällar utan att känna oro.

Tryggheten här beror till stor del på kulturella skillnader. Polackerna är arbetssamma och plikttrogna och de reagerar påtagligt när människor missköter sig, går mot rött, promenerar på cykelbanan eller kommer in lite fel i kön i livsmedelsbutiken. Man sköter sig helt enkelt. Det är som Sverige var en gång i tiden. Få skulle få för sig att illvilligt utnyttja något bidragssystem, och en vistelse i ett polskt fängelse är nog ingen semester.
Men vi vet förstås alla vad som är främsta orsaken till den låga kriminaliteten i dagens Polen jämfört med många andra europeiska länder.

Förra sommaren tog jag mig en längre cykeltur från Tumba, förbi Alby och Fittja, för att eventuellt fortsätta med färjan från Slagsta över till Ekerö. På vägen genom dessa områden såg jag bland hundratals människor inte en enda person som jag kunde bedöma som svensk. Det var undantagslöst folkslag från en viss religion, och under cykelturen kände jag till slut en direkt fysisk känsla av olust eftersom jag upplevde det som om jag plötsligt förflyttats till ett land långt ifrån Sverige, en radikal landsförvisning jag inte själv valt. Jag fick också ett intryck av att jag inte var välkommen till detta område. Vid ett tillfälle försökte jag fråga om vägen för att cykla till färjeläget, men personen gjorde enbart ett avfärdande tecken med handen vid örat liksom för att visa att han var döv… Denna otrevliga känsla av att ha förvisats från mitt eget land hade jag upplevt en gång ett par år tidigare då jag gjorde ett nostalgiskt besök till min uppväxtplats i Huvudsta, Solna. På dessa gator och gårdar där vi som barn en gång i tiden faktiskt spelade kula, där var det nu ödsligt och förfallet och jag möttes av en mängd butiks- och kontorsskyltar på arabiska…

Det fanns inkompetenta politiker som inte såg detta komma. Det fanns andra inkompetenta, korrupta politiker som såg det komma men inte satte stopp utan blundade för konsekvenserna. När sedan ett parti som tidigare hette Högerpartiet uppmuntrade denna flodvåg av asylsökande, mestadels unga män från kulturer mycket olika vår, började det bli uppenbart att våra “folkvalda” inte har någon som helst auktoritet eller makt, de är nickedockor för andra krafter. De har sålt sina själar till EU och Nato.

Det var inte dessa omständigheter som fick mig att lämna Sverige, men de hade antagligen blivit det till slut.

Någon person tillhörande “tankesmedjan” Timbro (“tankesmedja” är för övrigt benämning för ett antal personer som får betalt av organisationer för att skriva propaganda) ansåg nyligen att etniciteten i staden Wrocław (tillsammans med några andra exempel) är “alltför homogen”. Detta måste faktiskt sägas vara en anmärkningsvärd rasism. Det samma kunde i så fall sägas, och kanske gjordes det så, om befolkningen i Sverige på 1960- och 1970-talet. Sverige hade en homogen befolkning och låg kriminalitet. Det gick inte för sig. Man måste införa ett mångkulturellt paradis.

När Ungerns premiärminister Viktor Orbán nu uttalar vissa uppenbara sanningar om dagens Sverige bjäfsar valpen till statsminister upprört tillbaka, i stället för att erkänna fakta. Om jag inte kunde bo kvar i Polen, skulle jag i stället för tillbaka till Sverige mycket hellre flytta till Ungern eller Slovakien, länder som likt Polen värnat om sin kultur och nationella intressen. Jag är glad över att Polen klokt nog röstade fram en konservativ ny president, som har möjlighet att sätta stopp för de liberala migrationsplaner som EU-lakejen Donald Tusk annars gärna hade implementerat.

Så Polen kommer förhoppningsvis aldrig drabbas av de problem som många länder nu saknar lösning för. Här kan man fortsatt leva ett tryggt liv i ett väl fungerande normalt samhälle med ett folk som är stolt över sin kultur och sitt land. Na zdrowie!