Mitt liv i Wrocław, kapitel 014 – Framsteg, stora och små

En gammal vän kommenterade nyligen ett av mina inlägg och undrade om jag ännu hade skildrat mina framåtskridanden i det polska språket, något jag tydligen utlovat i min blogg från 6 april. Jag tror att jag faktiskt avsåg att återkomma om detta – men kanske inte trodde att någon skulle ta mig på orden och ställa mig mot väggen. Låt mig fundera över detta en stund och ta upp ämnet i slutet av denna blogg…

Vederbörande – låt oss här kalla honom för Kojak – undrade också hur det går med min löpning. Låt mig förklara att denna person förgäves försökte komma ikapp mig under Midnattslopp på den tiden då jag presterade mina mest uppseendeväckande resultat. Men kom ihåg Mats, förlåt Kojje, att resultatet inte är det viktiga, utan själva deltagandet.

Okej, lite faktisk historik. Vintern 2022-23 började jag, av oklara orsaker, få alltmer besvär med mina knän. Värk och svullnader, allt svårare att springa, och jag blev alltmer overksam på det området. Jag besökte till slut sjukvårdens kunniga på området, men gick därifrån förstås enbart med förslag på triviala rehabiliterande övningar att utföra (vilka jag aldrig bemödade mig med). Mars månad hade jag så stora besvär och värk att jag knappt kunde gå uppför trappor. Jag sökte mig då till en ortoped vid Odenplan, som jag hade fått en rekommendation om. Av den nonchalanta receptionisten ombads jag att betala 1250 kr för besöket, och jag fick sedan, medan hon putsade på sina naglar, vänta en stund innan jag fick komma in till läkaren. Denna specialist på området bar på ett gediget efternamn erinrande om en svensk olympisk guldvinnare i fäktning. Han lyssnade till min historia om många års löpning, klämde lite på mina knän och undersökte med ultraljud. “Du är ett typfall”, sa han och förklarade att jag hade en viss grad av artros och dessutom en inflammation, vilket var uppenbart. Jag frågade förstås vad som gick att göra åt problemet. Det viktiga för mig, förklarade jag ödmjukt, var naturligtvis inte att kunna springa igen, utan att kunna gå obehindrat utan smärta. Han förklarade att deras klinik var världsledande på området, och erbjöd en unik behandling som inbegrep uttagande av blodplasma, process av denna och efter några veckor återinjicering. Denna metod, lovade han, skulle göra att jag skulle börja kunna springa igen utan besvär. Prislappen? Ja, runt 60 000…
“Oj, rätt mycket pengar”, sa jag och insåg utan betänketid att det var uteslutet.  “Det är rätt mycket pengar för oss alla”, sa han. När han insåg att det inte var aktuellt för mig att nappa på erbjudandet tappade han omedelbart intresset för mig. Jag förväntade att han skulle erbjuda några alternativa behandlingar (jag hade ju trots allt betalat över tusen kronor för rådgivningen), men sådana fördes inte på tal. Jag klädde på mig och satte på mig skorna. Då satt han redan vid sin laptop, med ryggen mot mig. Jag fick till och med öppna dörren själv då jag lämnade rummet. Jag tror knappt ens att han sa något till avsked. När jag senare talade med den som ursprungligen gett mig rekommendation om ortopeden framgick det att hon redan hade blivit riktigt besviken på läkaren och den behandling som hon utlovats.

Jag kan minnas att jag senare under sommaren var på Svartsö i skärgården, vandrade runt med påtagliga besvär och regelbundet tvingades finna platser att sitta en stund för att vila mina ben. Men efter att jag efter 31 juni 2023 inträtt i min självvalda tidiga pension minskade inflammationen efterhand och värken under promenader försvann nästan helt. Till slut bestämde jag mig för att göra små tappra försök att börja springa några meter. För att se om det alls var möjligt. Om jag kan springa någon kilometer ett par tre gånger i veckan, tänkte jag, vore det alldeles tillräckligt och utmärkt. Det gick – om än med viss värk. Vissa dagar kändes det nästan som normalt, fast under mycket långsamt tempo. Andra dagar tvingades jag stanna till efter varje fyra-femhundra meter. Emellanåt hände det att jag klarade jag av en längre sträcka, kanske fem kilometer, utan att det medförde några konsekvenser efteråt. Det gick med tiden allt bättre. Under 2024 hade jag månader då jag regelbundet sprang två-tre kortare pass i veckan. Det funkade av och till nästan smärtfritt, och det var ju bra för att upprätthålla en viss kondition.

Under vintern blev det bara något enstaka pass i månaden, men så hade jag ju också så mycket att göra inför avflyttningen. Men när jag väl flyttat in i Wrocław bestämde jag mig för att, när vädret tillät under mars månad, att se hur mycket löpning mina ben skulle klara av. En stor fördel är att landskapet här är mycket flackt. Jag fick till 8 löppass i mars, 9 i april, 10 i maj, 12 i juni, och 14 i juli, de flesta pass i rätt lugnt tempo runt 5 km, samt någon gång i veckan dubbla sträckan. Det har med tiden känts alltmer stabilt. För några dagar sedan gjorde jag en seriös tempohöjning för att se hur det skulle gå. Jag har med tämligen god precision mätt upp en sträcka på 5 km. Jag sprang den på 27 min, 25 sekunder. Det bör innebära att jag idag skulle kunna klara av milen på under en timme, vilket är rätt godkänt för någon som för ett par år sedan knappt kunde gå. Jag betraktar det lite smått som ett mirakel.

Så varför skryter jag nu om detta? Jo, kanske för att visa att vissa åkommor, tillstånd, kan förändras om man åtminstone godtar tanken att det faktisk är möjligt att åstadkomma förändringar och gör tillräckliga ansträngningar för att ge det chansen. Jag hade verkligen minimala förhoppningar om detta för två år sedan, men behövde förstås försöka utröna möjligheten. Mina knäproblem kanske återkommer, det är inte uteslutet, men för närvarande plågas jag inte av någon egentlig värk ens efter en mils löpning (även om jag kanske inte studsar runt som en cirkusartist efteråt). Exakt vilka komponenter som bidragit till denna förändring vet jag inte med säkerhet. Kanske uteslutande eller minskning av vissa livsmedel, även undvikande av vissa kosttillskott? Att jag började cykla regelbundet var säkert också en välgörande träning för rörligheten och genom att belasta andra muskler. Oavsett förklaring är jag framför allt oerhört tacksam för att jag återigen kan springa utan plågor, hur långsamt tempo det än må handla om. Det kanske till och med kan bli något lopp igen.

***