Mitt liv i Wrocław, kapitel 012 – Varför inte?
Det är inte ett nytt liv – att flytta till en stad som detta Wrocław – men ett i flera avseenden annorlunda liv.
Det innebär inte någon radikal förändring, som att bosätta sig i Uruguay eller Vietnam. Inte heller som en flytt till södra Europa, låt säga Spanien eller Portugal, med en kultur som kanske känns välbekant men med levnadsmönster som likväl är olikt Sveriges. Wrocław befinner sig bara 50 mil från Sverige, ändå är skillnaderna avsevärda i många avseenden. Naturen är annorlunda, till viss del. Den påminner i hög grad om södra Sverige, men flora och fauna har också inslag som inte förkommer i Stockholm. Här ser man knappast de granar eller tallar som vi är vana vid, knappt ens några björkar. Inte en fiskmås i sikte, däremot gott om svalor, och fladdermöss i skymningen… Klimatet oftast några grader varmare än i Sverige, de där avgörande graderna… Att det finns kulturella skillnader mellan Sverige och Polen är självklart, men klivet att flytta hit är inte så stort att den emigrerade behöver känna sig vilsen, eller snart saknar den tidigare hemvana miljön.
Det finns människor som är fullt nöjda med sin geografiska plats i tillvaron, kanske inte ens reser utomlands eller byter boendeort under hela sitt liv. Och det är förstås utmärkt för de som tycker sig ha funnit sin plats. Men jag tror de flesta skulle må bra av att tillbringa något år i ett annat land, om så bara för att se sitt eget land och kultur i ett annat ljus.
Efter ha varit här nu fem månader finns det inget som talar för att jag återvänder till Sverige. Jag säger inte att detta aldrig kan hända, men det är föga troligt. Mina band till Sverige och dess kultur har aldrig varit starka. Ärligt talat hade jag funderingar på att lämna Sverige redan för tjugo år sedan. Jag pluggade till och med spanska i Sevilla i tre månader, som en förberedelse. Men så var det det där med försörjningen… Min dåvarande vän och kontakt i Spanien (Palma, Mallorca, tidigare boende i Stockholm) flyttade också vidare till Argentina, det var för långt steg för mig.
Förra året, förra sommaren i Sverige, köpte jag mig en begagnad treväxlad cykel. Jag konstaterade att jag inte hade ägt en cykel under hela mitt vuxna liv, vilket förefaller egendomligt, ja helt obegripligt. När jag väl började göra cykelutflykter i trakten fann jag det mycket givande och jag kunde omöjligt förstå varför jag under alla år inte unnat mig detta – lyxen att ha en cykel. På mina vilda utfärder kände jag mig nu som en tolvåring.
Väl inflyttad i Wrocław investerade jag i en riktigt fin (dyr) 24-växlad skönhet (nåja). Jag älskar den. När jag är ute med den tycks det som att den rullar av sig själv, ett par tramptag räcker och så kan jag luta mig tillbaka och bara ta in landskapet som flyter förbi; det känns som om det hela tiden är en lätt utförslöpa. Jag kunde verkligen inte föreställa mig till vilken grad cyklars prestanda har förbättrats under senaste 30-40 åren. Jag borde ha vetat, jag borde förstås ha varit nyfiken och tagit reda på det. Men det var ju inte för sent. Nu, när jag har gott om tid, kan jag göra långa utflykter i och runt denna stad som är en så cykelvänlig stad. Väldigt få backar och mycket väl utbyggda cykelbanor i princip bredvid varje gata eller väg (vilka utnyttjas flitigt av barnfamiljer där hela familjen ger sig ut på sina cyklar, där föräldrarna hela tiden kommunicerar klokt och pedagogiskt med sina barn, eller används för rullskridskoåkning som också är populärt här) gör att man utan större mödor kan förflytta sig flera mil under en dag. Och de mödor, det motstånd man kan möta, tillskriver vi träningsloggen. Det finns så mycket här att utforska och uppleva.
Jag borde kanske ha begripit långt tidigare, men det var inte dags ännu.
