Mitt liv i Wrocław, kapitel 009 – Seriös turism nr. 2
Häromdagen, på en krogträff för Foreign Expats i Wrocław (mer om det nästa vecka), erhöll jag det dramatiska beskedet att tulpanerna i den botaniska trädgården hade slagit ut och att jag borde passa på innan de slokar. Nu är det mycket i livet man inte borde missa, men ändå lyckas missa. Tulpanblomning kan jag till nöds leva vidare utan, men i ärlighetens namn tycker jag mycket om att vandra i botaniska trädgårdar. Trängseln på stan häromveckan, den 1:a maj, påminde mig dessutom om att jag borde hinna med några av de mest besökta turistmålen innan den verkliga turistsäsongen väller över stan. Så eftersom några regniga dagar stundar beslöt jag att igår kliva upp tidigt med avsikt att “göra Wroclaw”.
***
Men låt oss först inleda med en liten quiz. Vad är det som växer så att det knastrar i min kruka? Plantan är, kan jag tillägga, fullt laglig i Polen.
***
På Youtube finns förstås en mängd videor av halvprofessionella resenärer som besöker turistmåls mest turistiska platser och emellanåt förtär de mest turistiska av måltider. De beskådar alla samma vyer, bockar av samma “måsten” för sina vloggar. De (ofta unga par) är sällan besvikna över sina erfarenheter. Tvärtom visar de sprudlande entusiasm över vad de upplever, äter och dricker. Jag antar att griniga omdömen om en ort eller måltider inte genererar framtida prenumeranter. Jag själv är nu till min natur och väsen översvallande positiv och känslosam, det kan jag inte rå för. Men för att kunna erbjuda en mer objektiv recension av mina upplevelser lovar jag att dämpa mig något i min skildring av dagen. Något blåsig dag, men annars fint väder, drygt tjugo grader.
Kulturellt ivrig “hängde jag på låset” klockan tio då Wrocławs Nationalmuseum öppnade sina portar. Biljett redan betald från utställningen med bataljmålningen… Upp till tredje våningen där jag fann en fin utställning med kinesiska konstföremål, en del av dem overkligt vackra i sina detaljer. Våning två erbjöd polsk och internationell konst från medeltiden fram till 1930-talet. Några fina målningar av bl. a. Brueghel, Cranach och Bronzino. Efter cirka en timme och tjugo minuters skådande skippade jag våning ett med schlesiska medeltida skulpturer, och tog en promenad tillbaka till gamla stan.
På varje turistort finns det någon höjd att bestiga eller något torn som man uppmanas att klättra upp i. Även i Wrocław bjuds förstås på flera platser för de höjdrädda. Så jag betalade runt 20 kronor för äran att vandra upp i Elżbiety klocktorn. Eftersom jag anser mig vara i skaplig fysisk form startade jag raskt och optimistiskt uppför den trånga, inte fullt ergonomiskt korrekta spiraltrappan. Jag räknade mina steg… Efter ett tag, en stund, började jag bli betänksam – hade jag underskattat tornets höjd? Eftersom det är olagligt (eller omoraliskt) att vila var jag rätt utmattad då jag till slut kom upp till utsiktsplatsen, efter runt 330 steg. Inte en aktivitet att rekommendera för personer med knäproblem, om man nu inte är tokig i höjder. Väl inhägnad utsiktsplats, och god utsikt över hela Wroclaw i alla väderstreck. Vi tar några foton. Men jag betvivlar att jag gör om bedriften.
Ner igen. Nu en tjugo minuters promenad mot Botaniska trädgården, via vad som utan tvekan är det mest turistvandrade stråket i Wroclaw, av estetiskt naturliga skäl, ute på katedralön Ostrów Tumski (efter att ha provianterat lite i saluhallen från tidigt 1900-tal).
Efter att ha betalt inträde till Botaniska fann jag mig omedelbart omgärdad av vackra tulpaner av skiftande varianter och färger. Men jag såg också plantager där de redan hade börjat falna något. Några dagar senare hade det varit för sent. Livet…
Jag vandrade sedan vidare en stund i den väldiga trädgården/parken (jag var där förra sommaren också) innan jag något utmattad av strapatser och tulpanchock tog mig en kaffepaus (termos!) på en behaglig gräsmattas solstol. Jag filosoferade litet, men inga kloka tankar infann sig. Jag hade kunnat ligga där en lång stund, någon timme eller så, men jag hade ju ett uppdrag att avsluta och så småningom vandrade jag vidare och tillbaka till city.
Dags för lunch på en ganska känd restaurang jag inte besökt. Konspira, till meny och inredning inspirerad av polackernas långvariga mentala motstånd och kamp mot Sovjetunionens grepp över landet. Det är nog ändå något av en turistrestaurang, och jag var lite skeptisk. Tyvärr infriade stället mina farhågor. Till mitt glas rödvin beställde jag en traditionell gulasch, som knappast var prisvärd. Matpatrullen kommer nog inte göra fler besök till Konspira. Jag har varit på flera betydligt bättre restauranger med traditionell polsk mat.
Nåväl, skapligt nöjd över måltiden avslutade jag strax därpå min turistdag med en välsmakande strut pistageglass. Det polska folket har en särskild begivenhet för pistage, det finns ingen naturvetenskaplig förklaring till detta fenomen.
Klockan var nu inte mer än 15:00. I vanliga fall vore det dags för en liten siesta, och sedan en cocktail plus flera, pålitligt regelbundet serverade fram tills jag lämnar technoklubben följande dags morgon. Men efter att denna dag ha levt “fast and furious” valde jag att bege mig hemåt. Man är ju trots allt inte sextio längre…
Hem till balkongen där jag med ett glas chardonnay i handen stillsamt kan blicka ut över det majsfält i vilket jag i höst kommer att gå vilse.
Sååå imponerad att du faktiskt gick och tog in de vackra tulpanerna 🙂 Jag vet vad du odlar på balongen och är stolt över min storebrors odlarkunskaper. snart finns planer på att åka till dig och hoppas få se lite av det liv du lever där,,,Kram